Sentrumløpet 2018, att gå från att ge upp till ett rejält personbästa

Jag brukar påstå att jag först kan känna efter 2 kilometer in i loppet, om det kommer gå bra eller dåligt. Och när känslan infinner sig efter 3 kilometer, att man känner sig sjukt sliten och man springer för sakta. Så vill man inget annat än att kliva åt sidan och ge upp. Men man fortsätter för man vill bara ta sig i mål oavsett tid. Och sen när man passerat mållinjen inse att man gjort sitt livs bästa lopp hittills. Det är en rättså under jävla bra känsla!

Inför starten så drog jag iväg en liten bit för att springa några sista stegrings-lopp, för att hjärtat skulle få pumpas igång och benen skulle vara medvetna om vilket helvete som väntade. Med 10 minuter kvar kände jag att det var dax att gå tillbaka och försöka få en bra plats i startfållan.

Men när jag kom till startfållan och skulle gå in i Pulje 2, så får jag syn på att det är lika packat som på IKEA en lönings-helg. Som den försynte svenska bypojk jag är så var jag inte nog fräck att hoppa över staketet och ställa mig långt fram utan gick givetvis runt ställde mig längst bak. Och försökte snirkla mig fram men tog mig inte så värst långt då det var som packade sillar och hade uppskattningsvis 1000 personer framför mig. Där stod jag lite lätt irriterad på mig själv att jag troligtvis hade förstört mitt lopp redan nu.

Men sen så var det dax för start och startskottet ekade ut över Oslos gator, vad händer då?! Det börjas gå långsamt fram till startlinjen, överdriver säkert nu, men kändes som 30 sekunder innan jag kom fram till startlinjen. Nu vart jag ännu mer irriterad över vart jag stod. Men när vi väl kommer över startlinjen och det börjas springa då var det bara och hålla till vänster försöka trycka på i varenda lucka man hittade på. Och starten på Sentrumlöpet är liksom stentuff 300-400 meter med cirka 30 höjdmeter som plockas.

Min gameplan var liksom klar, att här i början skulle det gå väldigt lugnt. Det gjorde det inte! Första kilometern landade på 3:13 och då var den allt utom jämn och fin. Någons slags fartlek kan vi nog kalla inledningen, tryckte på för kung och foster land direkt jag fick en lucka. Och det var ju inte snack om att springa på den sopade asfalten. För den var upptagen, så jag fick springa snällt på sidan i rullgrus mesta delen. Men jag vill ikapp någon jag skulle kunna ligga bakom och få lite draghjälp. Men samtidigt så var ju tankarna att jag helt och hållet förstört mina chanser att springa bra. Och pärsbärsen kändes mer och mer avlägsen.

Men efter 2,5 kilometer lyckades jag komma ifatt några jag kunde få lite draghjälp av. Men samtidigt snegla jag ner på klockan och tyckte farten inte alls var där jag ville ha den. Så jag tog för givet att det kanske inte var så att jag fick draghjälp utan att jag hade kört slut på mig och tappat tempot. Så jag tror faktiskt jag gav upp allt en vända här att springa på PB. Tänkte mest att jag springer på det jag kan, så kanske landar runt 34, om jag nu har en ofantlig tur.

Jag är inte direkt nå mattesnille, och absolut inte under lopp. Men sen när jag väl passerar 5 kilometer och det plingar till på klockan och det står 16:20 så hamnar jag i ett smärre chocktillstånd. Tänker tanken springer jag andra halvan på 16:30 som kommer jag ju för tusan springa sub 33 och jag kommer ju absolut kunna nå slå mitt personbästa (som låg på 33:30). Sprang några meter till, tills jag haja till och kom på det räcker ju med 16:40 för att göra sub 33. Nu växte hornen i skallen och livets låga som höll på att slockna några minuter tidigare har aldrig haft en högre flamma.

Och sen att det var uppenbarligen mycket utför som väntade, kändes som det väntade riktigt långa nedförsbackar runt varje krök. Det var inte så att jag kände att fördelen var att kunna vila i utförsbackarna det var att dom kom så man lyckades hålla en riktigt hög fart. Men hade i bakhuvudet, och det hade pratas upp om att de sista 1,5km skulle bli riktigt tufft uppför. Men det var verkligen inte alls farligt som det hade målats upp i mitt huvud.

Såg när jag närmade mig mållinjen och hade 9, någonting. typ 9,2-4 eller något att klockan stod på 30. Då vart jag ofantligt glad, fy rutte så bra det tydligen hade gått. Väl på upploppet så fick jag nypa mig i armen och känna om det verkligen var sant. Men den inledningen och den uppgivenheten som jag hade vid 3km, hade förvandlats till något helt annat.

Springer över mållinjen på 32:46, person bästa med 44 sekunder. Årets mål med milen var liksom att göra sub 33. Men hade liksom aldrig trott det skulle ske på den här banan (100 höjdmeter) och det kändes liksom inte att jag hade det i mig än. Men det hade jag uppenbarligen, är liksom inte den som är nöjd med mina resultat på lopp och så.

Men just nu känner jag mig sjukt jävla glad och nöjd med mig själv, men även riktigt hungrig på att sänka pb't mer på snabbare bana och med en bättre start!