Medio Maraton Valencia 2018, var det en dröm?

I år har det största fokuset varit på distanser upp till 10km. Men när flickvännen Sigrid med familj skulle dra iväg till Valencia för att semestra och springa en riktigt snabb halvmaraton. Så var det rätt givet att hänga på.

Sista månaden var tanken att lägga rätt bra träning. Men när jag väl skulle börja träna inför den. Så kände jag en riktigt motivationsdipp och en väldigt sliten kropp. De flesta träningspass jag körde kände jag varken glädje av eller att det gjorde något gott mot kroppen.

Så tog beslutet att ta en träningsfri vecka där kroppen skulle få återhämta sig och att motivationen skulle komma tillbaka. När den träningsfria veckan passerat, så kom suget tillbaka och kroppen kändes väldigt bra. Beslutade mig för ovanlighetens skull skriva mig ett rätt ambitiöst träningsschema vilket jag skulle följa slaviskt.

Men 5 dagar in i träningsschemat, så drabbas jag självklart av den årliga oktober-förkylningen och en vecka gick till spillo. Började känna mig rätt stressad, skulle jag hinna träna inför halvmaran? Skulle jag verkligen orka hela distansen?

Men det slutade åtminstone med att jag lyckades få till en hel bra träningsvecka. Sen sista veckan inför loppet skulle vara förhållandevis lugn, men nu när så mycket träning hade gått bort. Så kunde jag inte hålla mig ifrån att trycka in något hårdare pass även sista veckan. Vilket slutade i att mina vader kändes rätt förstörda med 2-3 dagar kvar till loppet. Det slutade lyckligt att dom gav med sig till loppets start. Och ett extra stort tack till superduper linementet Linex, som är så förbaskat starkt och för jäkla bra. Nog med försnack osv. vi tar några raska steg mot loppet.

Men först lite målsättningar som snurrat i huvudet inför loppet.

Kände att allt över 1:15, skulle kännas som en katastrof. Hade nog troligtvis slagit sönder en hel del grejer runt om mig och ingen hade nog viljat vara i närheten av mig då.

Sub: 1:15, hade jag kunnat leva med. men troligtvis inte varit jättenöjd.

Sub: 1:13, hade jag varit riktigt nöjd med.

Sub: 1:12, hade jag lite som ett drömmål, och varit riktigt jäkla nöjd med. Och även en tid man har lite fördel av i framtiden. Då man skulle kunna seeda sig till elit-led på de flesta tävlingarna runt om i världen.

Sub: 1:10 kunde jag inte ens drömma om, det fanns liksom inte på kartan någonstans i världen

Nu efter många om och men och om någon fortfarande är kvar och läser så hoppar vi till starten.

Starten går och det blir en riktigt juniorstart för mig, jag var dock inte ensam. Men försökte verkligen dra i handbromsen men ändå står det 3:00-3:05 på klockan, sneglar lite i sidled och ser den afrikanska damtäten lite snett bakom mig. Drar ner på tempot och känner att jag åtminstone inte ska vara före dem, som springer runt 1:04-1:05.

Efter ungefär en kilometer händer något väldigt knepigt, lyckas liksom hamna i ett ingenmansland. 50 meter fram till damtäten, vänder mig bakåt i sant Calle Halfvarsson manér. Och ser att det är ungefär lika långt bak till närmaste löpare. Tänker så här kan det ju inte bli för mig nu, med ett lopp med 15000 löpare. Men jag finner mig rätt snabbt i situation och när jag springer där ensam får man väldigt mycket hejarop. I stil med "Vamos Cheppe" så känner mig rätt bekväm och lycklig när spanjorer ropar från sidan. Men samtidigt så ser jag ju på klockan att det här går alldeles för fort, när klockan visar under 3:15.

(Bild: ingemanslandet börjar uppstå)

Efter ett tag så börjar det trilla av lite herrar ifrån damtäts-klungan, och det kommer ifatt några löpare bakifrån. Så lyckas efter 3 kilometer hamna i en rätt bra klunga. Fast farten inte har sänkts, det är fortfarande skrämmande och snegla ner på klockan och se dessa alldeles för snabba kilometerspasseringar.

Men bågen är ju liksom till för att spännas och det som likväl kan vara genialiskt kan på andra sidan vara minst lika idiotiskt i detta läge.

Vid 7-8 kilometer så försöker jag vara lite klok och släpper denna klunga och försöker hitta ett eget tempo. Lyckas sänka farten lagom mycket i detta läge. Kände mig rätt bekväm i att springa själv. Men hade ändå lite hopp om att antingen komma ifatt någon eller att någon skulle komma ifatt mig som jag skulle lyckas haka på.

Det gick inte långa stunden innan jag fick syn på två afrikanska damer som släppt tätklungan. Så beslutar mig för att haka på i deras tempo. Min fart sänks nog en aning, men i detta läge är det nog inte så dumt. För just i den delen av loppet så var det motvind i 3-4 kilometer. Det tar inte långa stunden innan en av damerna tar beslutet att bryta. Jag går upp som en sann gentleman och drar åt den kvarvarande afrikanska damen. Men hon släpper efter ett tag och återstår gör en spanjor som kommit smygandes med i det multikulti tåget som ångande fram längs Rio.

(Bild: från multikulti tåget)

Passerar svärfar och svägerska, aka Los chearlidos Bassistos vid 10km. Med en tid på 32:35, 14 sekunder ifrån personbästa på 10 kilometer. Först nu börjar jag inse att det kommer bli en bra tid, kanske till och med kan bli ner mot 1:12. Så länge jag rör mig framåt och inte klappar ihop totalt och blir liggandes på gatan. Kilometrarna flöt på och jag kände mig riktigt pigg. Tankegångarna gick fram och tillbaka och jag försökte få bort min hybris.

Passerade Los chearlidos Bassistos igen vid 15km och kändes verkligen riktigt bra, och då är det lätt utför ända till mål och medvind.

Börja ändå få en känsla av ska detta verkligen gå vägen. Såg många som brutit. Och tiderna visade ju faktiskt att jag fortfarande sprang "För fort". Försökte dra ner på tempot, och funderade när jag skulle lägga i en spurtväxel. Ska jag göra det med 3 kilometer kvar? Nej, jag kör med 2km kvar, då ska skorstenen sotas!

När jag sprungit 1 timme, då börja mattesnillet spekulera med sig själv och räkna. Kan knappt tro mina ögon, jag kommer ju för tusan springa under 1:10 om jag biter i nu. Började en lång "spurt" tog omtag på den flera gånger. Kändes som jag sprang i slowmotion fram mot mållinjen. Lyckades plocka några löpare på vägen fram på upploppsrakan.

Att se klockan stå på 1:09:någonting och att jag skulle fixa sub 1:10 gör att det börjar vattnas i ögonen. Mycket känslor som kommer på en gång. När jag passerar mållinjen gör jag något som jag sällan gör.

Häver upp armarna i vädret i någon slags töntig segergest mot klockan.

När jag väl är i mål så liksom flinar jag så där oerhört töntigt och när det kommer fram en äldre spanjor som jag sprungit delar av loppet med och kramar mig känner jag mig så fruktansvärt jävla glad.

Går bort från mållinjen och ler för mig själv kollar på klockan där det står 1:09:48 kollar upp i himlen och känner att det börjar rinna tårar, en så helt jävla sjukt bra känsla alltså!

För statistiknörden följer lite siffror.

Fridens liljor!