32km löpning och 10km tunnelbana

En debut, en första brytning och lite mer erfarenhet av Stockholm citys tunnelbanesystem.

Började kanske med antingen den bästa eller sämsta tänkbara uppladdningen med förkylning veckan innan. Släppte aldrig tron under förkylningen att jag skulle bli frisk och skulle kunna springa. Och min positiva tro och cirkus 15kg ingefära gjorde mig frisk och kry 5 dagar innan loppet.

Var väl egentligen inte i min plan att springa marathon i år, men när frågan kom upp och att vi skulle ha en träff runt helgen på ASICS Stockholm Marathon med Asics FrontRunner. Så var det egentligen inge tveksamheter.

Min spontanitet skriker i mitt öra klart och tydligt "du ska springa Jesper"

Vet inte om jag skulle kunna säga att jag inte har tränat inför marathon. Har inte haft det som huvudmål, men har lagt in en hel del pass som varit marathon anpassade. Långpassen har varit runt 3 mil och har kört några intervallpass som fokus legat på marathon. Så kände mig faktiskt riktig redo, fast sista dagarna innan loppet kändes kroppen rent utsagt skit. Men jag kände ändå en stark optimism inför debuten.

Jag och den vindsnabbe community manager Thomas Pickelner hade sagt att vi skulle springa ilag. Jag ville gör en tid under 2:40 och planen var att vi skulle ligga i ett tempo någonstans runt 3:40-3:45. Träffade även på Daniel Lindholm från Falu IK som jag springer jämn snabbt med på dom flesta tävlingarna hemma i Dalarna. Så min tanke var att försöka hitta på han när starten gick. För vet att han är riktigt duktig på att hålla ett jämnt och fint tempo.

Starten går och vi drar iväg och Gud vilken känsla, det här är skillnad mot att springa en halvmara i Säter. Där det är ett 20 tal personer ute och vet inte om jag kan säga hejar utan mer kollar.

Efter några 100 meter får jag syn på Daniel och efter ett tag så är jag och Thomas uppe och springer med honom.

Allting känns superbra, ett jämt tempo runt 3:40 går det i. Och vilket jäkla drag på publiken. Ett extra stort plus var att ha med sig Thomas som var en publikfriare av rang som elda på publiken. Kände att det var tur man hade öron annars hade nog leendet trillat av en. Så Thomas vill jag gärna ha med mig under alla lopp, kanske han till och med kan elda igång på dom 20 personerna i Säter nästa år!

Efter ett tag vart det mer kuperat än vad jag förväntat mig. Rätt många långa stigningar. Hade en liten plan att försöka springa lite snabbare uppför (vilket är min absoluta stryka som löpare, känner att jag kan trycka på, eller rättare sagt trippa på i min patenterade "uppförslöpningstil")

Sen försöka att slå av lite i nedförsbackarna och inte springa mig stum där.

Det var inte så farligt första varvet men det fanns kvar i bakhuvudet att man ska springa här igen med runt 30km i benen.

Första milen bara flyger iväg och jag har en superkänsla i både ben och huvud att det här kommer gå riktigt bra idag.

Har inte riktigt koll på vart det är men någonstans här springer jag ovetande ifrån Thomas och Daniel. Hittar några bra ryggar att gå på, löpare som jag tyckte sprang hemskt ojämnt innan. Mot mig åtminstone då min tanke var att inte släppa på för kung och fosterland i nedförsbackarna som dom gjorde.

Men då gick det i ett jämt och fint tempo och kände mig oerhört stark och lätt i steget, behövde inte slita för att hänga med i 3:40 tempot vi höll. Vi var 4-5 stycken och sprang ilag runt Djurgården, såg damtäten drygt 100 meter framför oss. En flock av östafrikanskor och en japanska som skuttade fram.

Denna del av banan, så längtar man efter publikhaven det var inne i stan som skulle lyfta en enormt, tänkte man åtminstone.

Men när vi börjar närma oss stan så är det som en blixt från klar himmel med kanske 14km kvar. Alla energi i benen försvinner på ett kick. Från ett lätt steg utan att känna sig ansträngd, till att behöva kämpa som en tok för att ens ta sig framåt.

Klungan vi var splittrade upp sig när vi närmade oss stan.

Och benen vart allt mer tunga. Alla härliga publikrop hjälpte inte mina sönder sprungna ben ett skvatt.

Många negativa tankar börja snurra om hur långt det är kvar och prestationsångest ångar på som ett ånglok innanför mitt pannben.

Och nu är jag inne i partiet som börjar bli kuperat. Bryter halvt ihop och känner att jag inte kommer ta mig i mål. Då tar jag det hemskaste beslutet jag har tagit som löpare. Jag kliver åt sidan vid en vätskestation och säger att nej fy rutte jag ger fan i det här! Mina ben klarar inte att springa.

I samma sekund dom klipper av chipet känner jag en otrolig ångest. Det är klart jag hade tagit mig i mål. Hade inte blivit någon tid jag hoppats på. Den snälle Thomas kommer förbi några minuter efter jag stannat och försöker få med mig "säger kom igen Jeppe, nu ska vi i mål!". Och nöten jag är säger nej! Varför hängde jag inte på?

Ångesten blir inte bättre när jag går iväg mot tunnelbanan för att åka tillbaka till stadion. Benen känns ju inte ens tunga? Visar upp nummerlappen för "biljetttittardamen" och frågar man kan väl åka tunnelbana med dom här idag va? Hon önskar mig lycka till. Alltså va, ser jag fan inte ens sliten ut? Varför bröt jag?

Det liksom eskalerar när jag kliver in i en tom tunnelbanevagnen med nummerlappen i handen. Det skulle kunna varit direkt taget ur en scen från någon väldigt tragisk film.

Det här är första gången jag bryter ett lopp, har varit sugen att bryta många gånger. Men känt att, nej då kommer jag exakt veta hur lätt det är och börja bryta för alla små saker.

Men med facit i hand och mitt första brutna lopp i bagaget vet jag exakt hur förnedrande det känns inombords. Varför göra något sånt mot sig själv? Hade känts 100 gånger bättre att krypa in som sista man över mållinjen. Så nu har man lärt sig en läxa här i löparlivet.

Har egentligen inte svaret på varför jag bröt, det är liksom det värsta. Hade helt kunnat köpt det om jag legat på akuten avtuppad, eller varit i en lik bil på väg hem till kära Dalarna. Tror det var för att jag sätter för hård press på mig själv och prestationsångesten tog överhand. Och när jag insett att jag inte kunde komma i mål och vara nöjd. Så gav liksom hela jag upp, vilket jag liksom aldrig hänt förut. Har sprungit 1 mil med en spricka i benet med fruktansvärd smärta förut. Och det är en 100 gånger bättre känsla än det som hände igår.

Vad som gick fel kan man fråga sig?. Den som är mest trolig är att det gick för fort. Då jag hade dom flesta 5 km passeringarna under 3:40 i snitt. Kan ha haft för lite dämpning i skorna? Vätska har jag nog aldrig lyckats fått i mig så mycket någon gång, så har nog lärt mig dricka ur mugg nu. Vilket jag är helt urusel på annars. Eller så var jag inte nog tränad. Och nu dagen efter har jag ont i halsen, kan förkylningen vara kvar i kroppen. Hur mycket jag en grubblar så kan jag nog tvärsäkert säga att det var hybrisen som satte stopp för mig, och det gick lite för fort.

Det jag tar med mig från helgen är att jag blivit en riktigt rackarrökare på Stockholmcitys tunnelbanesystem. Och alla fantastiska prestationer alla vänner i ASICS FrontRunner gjort i helgen. Det är det som är skönt med att vara i ett team. Jag har inte behövt gräva ner mig själv efter detta lopp utan istället kunnat glädjas för deras skull.

Har även fått äran att lära känna andra internationella FrontRunners från bland annat Tyskland och England. Det är fantastiskt nätverk och att få umgås och lära känna likasinnade människor från runt om i världen.

Tar även med mig den delen av loppet tills jag stumma, som var en fantastisk upplevelse. Och även resten av helgen med frontrunnergänget som varit superduper,tack för att ni finns! <3