Återblick på 2021

2021 har passerat och här sitter jag som den gubben jag håller på att bli och kan konstatera att åren bara går snabbare och snabbare. Minnet som också försämras med åren tänkte jag sätta på prov nu med att försöka skriva ihop en liten tillbakablick på året som varit.

Det här året har varit mitt absolut bästa träningsår hittills, jag har varit rättså förskonad från skador och sjukdomar som hållit mig borta från löpning.

Be At My PersonalBest/Ludvika Virtuella Stadsloppsveckan

Jag skulle springa en halvmara i ASICS virtuella lopp Be At My Person

alBest. Fjällan (Sigrid) har då fått nos om en liten söt kattunge (Eliud) i Saxdalen (Ett stycke liten håla i anslutning till Ludvika) genom P4 Radio Dalarnas program Sök och Finn. Och som av en slump så var det också Ludvikas Virtuella Stadsloppsvecka. Så vad passade inte bättre än att slå 4 flugor i samma smäll och få en kontrollmätt bana, två löptävlingar och en ny familjemedlem.

Den sympatiske löparen, vännen och Ludvikabon Kim Andersson dök upp på cykel och erbjöd sig att vara med och dra, vilket var guld värt. Fast än första milen avverkades lite väl snabbt (31:08 enligt klockan) så var jag chockad och väldigt nöjd med att passera mållinjen på 1:07:34. 5,25km varven innehöll 1km på knixig gångväg med rötter och inför sista varvet så passade vädergudarna på att skicka ner ett riktigt stormväder runt ABB.

Sen åkte vi till Saxdalen och hämtade med oss familjemedlemmen/vapendragaren Eliud hem till Sörombäcken, som varit en kung här hemma sen dess!

Ragnar Lake Mälaren

Stafetten runt Mälaren, 300km uppdelat mellan mig och mina teamkompisar David, Sofie, Thomas och Jawad. Ett minne för livet, tanken var att ta det som träning och planen var att springa mina 3 sträckor på 20ish km styck med ett snitt på ungefär 3:40-3:45. Det hela slutade med att jag var vaken i nästan 2 dygn. 3:20 på första sträckan 3:30 på andra och en sista sträcka i 3:50 med livet som insats. Men som slutade i en seger i Ultraklassen, så det var det värt!

Ett minne för livet att dela med mina vänner, men ack så drygt fysiskt och psykiskt.

Mora Trail 30km

Det här är nog ett av dom bättre loppen jag sprungit i år, i alla fall i trail då är det de bästa! Jag låg i hårdträning inför K

ia Fjällmaraton och körde det mest som träning. Men jag hade så fantastiska ben att jag kunde typ inte springa mig trött, förhållanden var rätt mycket sämre då det var ordentligt blött i år!

Men jag lyckades ändå putsade mitt eget banrekordet som jag satt för 2 år sedan med över 5 minuter. Nästa år hör 30km distans i Mora Trail till Trailrunning Sweden Trailtour, då hoppas jag att det dyker upp någon storfräsare för det ska mycket till innan någon springer ifrån mig på den banan.

Buggruset

Det här var också mitt i den hårda träningsperioden inför Kia Fjällmaraton. Dock klingar inte träning med stig, myr, höjdmeter och i princip noll fartträning så himla bra inför 5km platt asfalts löpning. Men det skulle visa sig att det var tydligen något som var helt fel. Emil Danielsson hade aviserat att det inte skulle gå så fort i starten, så jag såg min chans att ta rygg på han och John Börjesson så länge som det gick. Sen fick jag väl krypa i mål om det var så. Nu skulle det visa sig att den där lugna öppningen innebar att klockan pep efter första kilometern och visade 2:46. Emil seglade iväg efter ett tag eller snarare så kanske det var förståndet som infann sig och min fart vart mer rimlig.

Jag låg dock bakom John och åkte snålskjuts tills det var 1km kvar när jag försökte öka tempot och gå förbi. Och jag lyckades ta en skalp jag inte trodde jag skulle lyckas med på förhand. Och springa in på en andraplats på tiden 14:31 kändes smått surrealistisk när den ända fartträningen jag kört var en handfull gubbstrides dagen innan.

Salomon 27k

Tanken med Salomon 27k var att få en sista hård genomkörare en vecka inför Kia Fjällmaraton men med det sagt var tanken att inte hålla i handbromsen.

Att få springa mot Kilian Jornet, var bland det sjukaste jag sett. När vi sprungit 2km och kommit fram till klättringen upp på Välliste. Och han

springer ifrån oss andra som kattskit, jag fick nästan gnugga mig i ögonen och jag minns att jag flinade för mig själv och tänkte "Det är fan inte sant!"

Väl uppe på Välliste skulle det dyka upp ett problem som präglade hela veckan för mig. Någonting var fel med min vänstra fot, så fort den trampade mikro snett, så kom en strålande smärta i hela foten. Jag kunde dock springa bra på platten och uppför och hade som en dragspels effekt till Thomas Fremo om andraplatsen. Tog mig nästintill upp helt i rygg när vi tagit stigningar upp på fjällen till nästa sekund se han försvinna utför, då jag bara försökte ta mig ner utan för mycket smärta i foten.

Hela loppet slutar med en lång utförslöpning, så jag hade förstått rätt länge att jag skulle få lov att nöja mig med en tredjeplats. Det var lite blandade känslor, med tanke på att det kändes som jag sprungit på halvfart hälften av loppet. Men mest en oro om det här med foten var något som skulle ställa till det på maran helgen därpå.

Kia Fjällmaraton

Hela veckan uppe i Åre så fortsatte probl

em med foten och jag var extremt orolig om det skulle bli någon start. Dock vart det bättre, men jag var inte säker på startlinjen om det skulle komma tillbaka. Men jag ville ändå försöka och med det i huvudet, så var taktiken att gå hårdare uppför och ta det lite lugnare utför ifall jag skulle ha problem med foten.

Sagt och gjort, så gick jag med facit i hand alldeles för hårt uppför Ottfjället och hade en rätt stor lucka ner till dom andra, det kändes inte så hårt dock som Strava skvallrar om. Och när väl utförslöpningen skulle börja så var foten helt bra. Men jag kände ändå att jag skulle ta det lugnt utför för att få återhämta mig. Men även där säger Strava något annat då jag sprungit dom 8km 2,5minut snabbare än för 2 år sedan, då jag tyckte att jag sprang bra utför där.

Väl nere vid Nordbotten fick jag sällskap av Jon Albon, som jag sprang tillsammans med ett bra tag och även här har vi facit i hand. Då han har gjort rent hus på alla stora prestigefyllda traillopp i Europa som han ställt upp i. Att jag sprang för fort och fick i mig för dåligt med energi.

En oväntad downhill puckelpist del skulle få bägaren att rinna över, här börja det försvinna all energi och kraft ur kroppen. Väl vid 33km så visste jag att det var 1km ner till lägenheten vi bodde i i Trillevallen, så då tog jag beslutet att ta mig ner dit.

Det tog faktiskt väldigt hårt mentalt efteråt, då jag lagt så mycket träning inför och jag visste att jag var i såpass bra form. Allt kändes skit och jag hade noll lust att springa några veckor efteråt.

Idre Fjällmaraton

Väl inför Idre så hann jag aldrig träna så mycket efter Åre och jag hade mest känt mig seg och omotiverad. Målet var dock att springa och försöka få tillbaka lite av självförtroendet som sjönk som en sten på foten av Välliste.

Jag gjorde ett taktiskt bra lopp eller jag försökte åtminstone, där jag lät Sebastian Ljungdahl och Fredrik Bakkman kuta bäst dom ville. Med hopp om att dom skulle gå samma öde till mötes som jag gjorde upp i Åre. Dock önskade jag dom inte den miserabla känslan jag hade efteråt, så hemsk person är jag inte.

Varför jag skriver försökte, är för att sista milen slutade i en krampfest deluxe, ett Anja Pärson fall och ett trasigt knä. Jag lyckades dock ta mig in på en andraplats, vilket jag ändå får vara nöjd med. Men nu börja återigen oron inför nästa lopp då Rotterdam Marathon bara var 8 veckor bort.

Rotterdam Marathon

Nu har min korta återblick spårat ur till att likna en bibel i antal tecken så länkar jag till knäproblematiken och den finns att läsa om HÄR

Några månader innan Covid-19 och pandemin svepte in världen så började min första riktiga maratonsatsning. Och jag kan säga att ett storstads maraton på en platt och snabb bana var något jag fantiserat om i extremt många timmar under träning dom 2 senaste åren.

Och att springa in på 2:19:23 nere i Rotterdam är något bland det häftigaste jag gjort hittills i min löparsatsning. Mestadels för det kändes väldigt oväntat med det väldigt korta träningen jag fick till. Tur är ju något som drabbar bingotanter någon gång i halvåret, så det kan inte varit det. Vet med största möjliga sannolikhet att det är tack vare den träning jag lagt ner under dom senaste två åren och att den träningen som jag lade inför Kia Fjällmaraton kändes helt bortkastad där och då, den gjorde kanske inte så mycket nytta uppe i Jämtland men jag fick bruk av den i tulpanernas land istället! En annan sak som jag verkligen tar med mig är att jag tveklöst vet att jag kan springa snabbare åren som kommer!

Dock avslutades årets sista dag och 2 dagar in 2022 med att jag har en inflammerad stortå vilken gör att jag ej är springbar, så årets första och största mål är att få tån bra igen så att jag ens kan springa igen!